Mikaela Hammar

Ungdomsåren är ett populärt forskningsområde, där resultaten ofta visar att tonåringars liv handlar om tre saker: föräldrar, problem och hormoner.

Texten ovanför hittade jag när jag läste lite om böcker gällande tonåringar och deras problem. Vad tycker ni själva, stämmer de 3 punkterna över in på er?

Jag kan bara reflektera och fundera över hur min barndom såg ut. Idag som vuxen, om man nu får klassa sig själv som vuxen vid snart 21 års ålder. Jag skulle absolut säga att punkterna över har resulterat i hur man idag är.

Som tonåring så har föräldrarna väldigt stor inverkan och det i många lägen så tycker man att ens föräldrar är en pina. De har konstiga regler man inte förstår, de tjatar diskuterar och är på en om saker som man bara tycker de ska hålla sig borta ifrån. I många lägen är det långa diskussioner och man är inte överens.
Jag vet att jag och mina föräldrar inte höll med om allting. De hade regler som man inte höll med om, la sig i grejer som jag personligen tyckte att de kunde strunta i. De var jobbiga och i vägen för det jag trodde var vägen till min framtid.
Jag trodde som tonåring att har man se senaste kläderna, fick vara ute sent på kvällarna och hängde med "det coola gänget" så hade man allting med sig senare.

Idag är jag glad över att mina föräldrar inte ville ge mig 96 byxor, tillät mig ha smink över hela ansiktet, eller ha håret upptuperat och idomin på läpparna. "Som ni kanske förstår så var jag tonåring under fjortis tiderna"

Jag tackar dem för att dem lärde mig att ha det senaste sakerna eller hänga med i alla svängar är inte det som formar min framtid. Jag trodde att populäritet skulle ta mig vidare.

Min vändning kom när jag började i gymnasiet, jag började i en klass med nästan bara killar. Barn och fritid idrott och hälsa. Killarna lärde mig att kläder, smink och framförallt utseende var inte det som formade mig vidare. Utan det var vem jag var, hur jag var och framförallt vem jag förberedde mig för att vara.

Gymnasietiden fick mig att växa och se mig själv o spegeln på ett helt annat sätt. Visst att hormonerna spelade in under alla år speciellt under den riktiga tonårs tiden. Man kunde inte alltid styra över varför man var ledsen, eller hur hårt man reagerade på allting. Vilket tillhör en tonårings kropp, att ha så mycket känslor så att det känns som om de inte får plats. Att bubbla över och gråta.
Allt detta är saker kroppen gör,men det vi skälva väljer är vad vi gör med de känslorna. Väljer vi att bråka och skapa drama över allt. Eller väljer vi att ta ett steg bakåt, kolla oss i spegeln och välja vem vi vill vara.

Jag vet att i gymnasiet så fann jag det viktigaste jag har idag, glädje och skratt. Jag förstod,att jag är en jävel på att vara glad. Så under mitt 3e år i gymnasiet så valde jag att ta med mig glädjen vart jag än gick, ta med mig skrattet, humorn och framförallt mig själv.
Idag så har jag en stark personlighet och vet i många lägen vart jag står. Jag ser mig i spegeln och är stolt över den jag är, och nu pratar jag inte om det yttre. Utan om det inre, det du alltid själv styr över. För oavsett vad som händer och vad du själv går igenom, så väljer DU. Det är upp till dig om du vill skratta bakom gråten eller om du vill gråta. Du väljer själv om du ger upp eller krigar vidare.

Allt detta har jag att tacka några av mina tuffaste år för. För utan alla utbrott och alla tonårs hormoner och framför allt tack vare mina föräldrar. Så skulle jag aldrig le och vara den jag är nu.

Så visst tonårstiden är kanske en plåga, men tro mig den kommer du att tack en dag.